(Avliden den 4/1-2001)
En krönika över…
SÄLLSKAPET LÄNKARNA i HUDDINGE 1958 – 1998
Författare: Nils Jönsson
Inledning
Att läsa historia eller att undersöka och hitta uppgifter är fascinerande. Att ge sig i kast med att beskriva en historisk epok är givande. Man lär sig saker som man inte hade en aning om, med det har sina svårigheter.
I synnerhet när det gäller en förening, eller som i detta fall ett Länksällskap. Många gånger saknas det uppgifter eller så är uppgifterna av sådan art att de är svårtydbara.
Det kan inte bli annat än en rapsodisk bild av vad som skett. Helt klart är att man från början hade en stor dos av idealitet – i det fallet är det ingen skillnad på andra Sällskap eller Länkrörelsens start som sådan – och den har funnits med under hela tiden. Den som egentligen inte har glömt sin egen bakgrund utan utgått från den i sitt arbete. Det kommer aldrig att vara meningen att detta skall vara en redovisning av Huddingelänkarnas arbete och verksamhet. Andemeningen är mera att med utgångspunkt från ett litet (?) Sällskap, i det här falletet Huddingelänkarna, se hur en idé växer fram och blir förverkligad genom ideella krafter. Ett Sällskap är aldrig starkare i sin tro eller arbete än vad medlemmarna gör den till.
Detta försök till historik skall tillägnas de som med stor iver och glöd har gjort sitt yttersta för att föra framåt, de idéer som hela Länkrörelsen bygger på; ”ATT SOM MAN SJÄLV HAR BLIVIT HJÄLPT SKALL MAN HJÄLPA ANDRA.”
Bakgrund
När man ser på den samlade Länkrörelsen och vad den representerar i form av olika Sällskap så finns det många likheter. Man har startat – när det har gällt ekonomi och lokaliteter – praktiskt taget från noll. Den har på sina håll bemötts med skepsis på många sätt.”Ska fyllhundarna bilda fackförening nu också”.
Det har som regel varit ett antal eldsjälar som startat verksamheten och efterhand så har man lyckats bygga upp ett Sällskap som behållit sin särprägel och behovet av densamma i den kommun där man har befunnits sig och varit verksam.
Länkrörelsen startade som bekant 1945 och utvecklade snart Sällskap i praktiskt taget hela landet. Man skulle kunna säga att det var under mitten och den senare delen av 50-talet som de flesta sällskapen bildades. Det förekom en vandringsutställning 1954 – 1955 ”Flaskan och Narren”. Då skapades ett enormt intresse för Länkrörelsen, och denna utställning var en bidragande orsak till att så många sällskap kom till under denna tid. Några kanske inte varade så länge men många stod kvar och existerar än i dessa dagar.
Klientrörelsen, av vilka Länkrörelsen är en, har under åren samlat mycket folk. Länkrörelsen vilken är den äldsta av dessa har kanske dragit mest av dem alla. Det fanns innan Länkrörelsen kom till ett uppdämt behov av den enkla anledningen att alkoholister i alla tider har haft ett dåligt anseende, gjordes det övertramp gentemot dessa, från myndigheters sida så var det inget att orda om, ”dom hade ju sig själv att skylla”. De flesta inom Länkrörelsen – i varje fall de äldre – känner väl till hur övervakning skedde och vilka enorma påtryckningsmetoder som olika övervakare använde sig av. Det var kanske med kunskap om detta inte så konstigt att Länkrörelsen fick ett uppsving och som något som de flesta alkoholister såg som någon form av räddning. En räddning från övervakare i allmännhet och myndigheter i synnerhet.
Lite av denna bakgrund finns att läsa i ”Bilder från svensk Länkrörelse under femtio år”.
Det första året
1950-talet var det decennium då det bildades många Sällskap i Sverige. En bidragande orsak var som tidigare nämnts den vandringsutställning ”Flaskan och Narren”, som var aktuell 1954 – 1955.
Man räknar med at antalet Sällskap i Sverige nära nog översteg hundratalet.
Även i Huddinge var det dags att bilda ett Sällskap. Detta gjordes och den 17 januari 1958 fanns det ett Sällskap där. Den som var initiativtagare till detta var Hjalmar Hansson. Av någon outgrundlig anledning var det åtta personer som samlades till det första mötet och bildandet. Det var förutom Hjalmar Hansson, Olle Åhnström, Algot Andersson, Valter Nordin, Lennart Andersson, Bertil Svensson, Harry Melin och Bengt Fransson.
Det blev Hjalmar Hansson som fungerade som ordförande den första tiden. 1 september under det första året lämnade han den posten. Den som kom i hans ställe var Lars Åström som kom att leda Sällskapet under lång tid.
Innan Sällskapet bildades i Huddinge hade man haft ett ingformationsmöte i Tompbergaskolan. Det var Huddinge kommun som stod värd vid detta tillfälle. Under detta möte informerade vice ordföranden i Stockholmslänkarna Åke Ohlsson som Länkrörelsen, dess idéer och verksamhet.
Under året hölls god kontakt med kommunen och nykterhetsnämnden.(Den goda kontakten med myndigheterna i Huddinge kommun har prioriterats under alla år) I Tomtbergaskolan höll man under det första året två stora informationsmöten med god tillströmning av allmänheten. Redan nu hade man blivit lovad egna lokaler men dessvärre skulle det dröja till året därpå innan detta kunde komma till stånd.
Under detta år hölls den första rikskongressen. Den som mest blev känd för en kommentar ”En kongress till och Länkrörelsens framtid är slut”. Det var vid detta tillfälle som det kom en motion från Stockholmslänkarna att bilda ett Riksförbund. Denna motion avslogs. Detta till trots bildades senare under året ett Riksförbund.
Det fanns inte så många som kunde detta med föreningsteknik och det var inte så många som trodde att det skulle vara nödvändigt. Men man hade en god vilja och det skulle räcka länge.
Detta till trots var det en hel del stridigheter under den första tiden. Detta var en av anledningarna till att initiativtagaren Hjalmar Hansson lämnade sin post som ordförande och även Sällskapet redan i september under det första året.
Sällskapet i Huddinge hade haft ett bra första år med sin lokala verksamhet. Det kunde inte hindra att det fanns en del ”motsättningar” bland medlemmarna. Detta betydde att några medlemmar blev uteslutna från Sällskapet.
Trots den goda viljan var det som i andra sammanhang svårigheter när det gällde att hålla medlemmarna kvar på den nyktra vägen. Man kan i detta sammanhang fråga sig: ”Vad begär man egentligen???.” Redan under det första året hade man tagit till vana att skriva till medlemmar som man inte hört av under lång tid. Det kunde ibland röra sig om 2 – 3 månader. I dessa brev blev påminde man om nödvändigheten om att vara på Sällskapet och vikten av att närvara vid de möten som man hade.
Självfallet var ekonomin svag undet det första året. Det var inte bara ekonomin utan som på så många andra ställen och Sällskap, svårigheter med det föreningstekniska. Det var inte givet att rätt personer kom på de rätta platserna. Visserligen var ekonomin svag under det första året. Att man dessutom fick en kassör som inte behärskade sysslan till fullo gjorde inte saken bättre.
Det fanns brister i kassan, om nu detta berodde på oärlighet eller okunskap må vara. Detta fenomen dyker upp med jämna mellanrum. Man väljer många gånger en kassör i sista hand. Med motiveringen, ”Det kan väl du ta hand om”.
Nämnas kan att man under den första månaden hade intäkter på 62:- och under februari 67:-. I mars kunde man notera att anslag från kommun och landsting flöt in. Dels fick man från kommunen 500:- – det var ett förskott av det beviljade 1 500:- – och från landstinget 335:-. Man hade under det första året möten på fredagarna.
Lars Åström som nu fungerade som ordförande kunde under ettårsdagen med mycken glädje dela ut en ettårsnål. Den fick han överlämna till vice ordföranden Olle Åhnström.
Man fick disponera en lokal på Arrendatorsvägen 2 B. Detta gällde fredagar utom den första i månaden plus alla lördagar.
Lokalhyran var på 12:-/kväll. Detta minskades dock till 8:-/kväll på grund av att man var där så ofta. Och det var väl inte utan att det var en from av hjälp till det nybildade Sällskapet.
Följande år 1959 fick man hyra fastigheten på Arrendators-vägen 2 B. Hyran för dettta låg på 1500:-/år men då hade man höjt det kommunala anslaget till 4 400:-. Det har under många år varit så för Huddingelänkarna att man har fått hyra en fastighet och betalat hyra som man sedan fått i stöd. Om fallet var så redan i detta tidiga skede kanske man skall vara osagt. Denna fastighet behöll man inte så länge.
Redan året därpå flyttade man till Drabantvägen 39 i Stuvsta. Sällskapet hade av kommunen fått lov att disponera den fastigheten. Där hade man med egna krafter fullständigt reparerat invändigt. Det elektriska systemet var tyvärr i sådant skick att man var tvingad att anlita utomstående. Det fick till följd att det kom en räkninng på 826.22 kronor.
Om man då vet att anslaget till Sällskapet vid denna tid låg på 623:- i kvartalet blev det en stor utgift. Man var tvungen att vända sig till kommunen och be om hjälp. Man kan förmoda och tro att Sällskapet fick hjälp till det hela.
1968 flyttade man till Hörningsnäsvägen 11 och under en period hade man även Hörningsnäsvägen 13. I nr 13 hade man 6 till 10 platser för boende gäster.
Riksförbundet drev tillsamman med Stockholmslänkarna under år 1939 ett s.k. ”Docklotteri”. Detta medförde en hel del irritation från Sällskapen mot Stockholmslänkarna och riksförbundet. Det hela var en rad missförstånd. Vid ett möte i Umeå mellan Riksförbundets ledamöter och representanter beslöt man att lägga ner detta lotteri den 30 september 1939. ”Arrangemang av denna typ skulle inte förekomma i fortsättningen”.
Det företogs en hel del resor. Man hade varit med under rikskongressen i Göteborg och även varit med att fira Malmölänkarna på deras tioårsjubeleum.
Man besökte andra Sällskap i närheten för att se hur man arbetade på dessa ställen.
Under de år som följde växte sig Huddingesällskapet starkt och fick en utvecklad fritidsverksamhet. Det förekom såväl fotboll som bowling, även terränglöpning, bordtennis och varpa stod på programmet. Mest utbredd var denna verksamhet under 70-talet.
Det hindrade inte att Sällskapet var med i den socialpolitiska debatten. I ABF:s studiehem i Huddinge genomfördes en debatt 1969 som samlade över 200 deltagare. Däribland en stor del från Sällskapet i Huddinge. Debatten behandlade de nya direktiv som hade kommit. Det var till den utredningen som skulle resultera i den nya socialtjänstlagen (1982). Den lag som efter det den hade antagits blivit stött och blött åtskilliga gånger.
Den som legat till grund för en stor mängd utredningar som dessvärre resulterade i att det har varit till klientens nackdel.
En av de mest kända deltagarna i denna debatt var departements-sekreteraren Leif Holgersson. Han har under senare år blivit känd som en av de största förespråkarna för Klientrörelsen, inte minst Länkrörelsen.
Under 1960 talet hölls den 5:e rikskongressen.
Vid detta tillfälle invaldes Göteborg 48-orna, vilka vid bildandet 1958 av Riksförbundet, ställt sig kallsinniga till Riksförbundstanken.
Vid detta tillfälle motionerade man att fylleriböter skulle avskaffas om vederbörande höll sig nykter under 6 månader, vidare ville man att finkningen skulle upphöra.
Edbo-projektet eller villa Edbo
Upprinnelsen till det hela var att under mitten av 70 talet hade kommit att samlas mycket alkoholister i Skogås och Trångsund. Chefen för socialdistrikt 3 tog kontakt med Länkarna i Huddinge och förslog ett samarbete. Huddingelänkarna accepterade och lyckades även få hyra en villa på Edbovägen 11 i Skogås. Denna låg några minuters gångväg från Skogås centrum. I början var det i villan en länkmedlem, en sjuksköterska och en värdinna, de två senare på halvtid. Meningen med projektet var att man skull få lite lugnare i centrum, man skulle avlasta socialkontoret som var överhopat med klienter.
Samtidigt ville man få det lite lugnare på Skogås torg. Från början var det mest att fara med människor till ”torkar” och till avgiftning på olika ställen. Detta var avlastande för socialkontoret. Nu blev det istället interna stridigheter. Länkarna ställdes mot socialarbetarna och den medicinska personalen ställdes för sig. En av kärnfrågorna var att Länkarna ansåg att det var en Länkvilla med socialsekreterarna ansåg att det var en öppen verksamhet och att inte Länkarna skulle bestämma över verksamheten.
I slutet av -78 slog man fast att det var en öppen verksamhet och att envar ur personalen hade en röst. Dock inte Länkarna.
Man hade som tidigare nämnts medicinsk personal. De delate ut Dipsan och Antabus och även antieleptiska mediciner. Med ingången av -79 kom det många nya klienter till Villa Edbo. Nu hade man infört nykterhetskravet. Den som kom till Villan påverkad fick inte komma in.
Nu påbörjades arbetsträning. Villan hade 5 rum och kök och dessutom en tomt som var 2.000 kvm. Där fanns trädgårdsland och fruktträd. Med andra ord fanns det många tillfällen till verksamhet för de som kom till villan.
Av personalen som uppgick till tio personer var det 6 stycket som arbetade heltid. Det var två stycken Länkar och en kurator, där fanns en sjuksköterska och en värdinna och vidare en s.k. hemmahosare. Läkaren och forskaren var där enbart några timmar i veckan.
En sak kan man slå fast, samarbetet med Länkarna var inget som ingick i behandlingsarbetet.
Länkarna skulle inte vara med i den planeringen. Man slog fast att Villa Edbo – detta hände redan -78 – skulle kunna ta över en del ärenden, 3 till 5 stycken, men att detta inte skulle gälla Länkarna. Villa Edbo var helt enkelt socialtjänstens utsträckta arm.
Länkarna som hyrd Villan hade inte med saken att göra. Att detta var en av anledningarna till att det senare blev motsättningar mellan Länkarna och socialtjänsten var inte att förvåna sig över.
I slutet av -79 frigjorde sig socialsekreterarna mer och mer från socialkontoret i Huddinge.
Detta gällde även Länkarna eller rättare de Länkar som fanns i Skogås bildade ett eget Sällskap.
Under denna tid fanns det också en kris på Hörningsnäsvägen. Där fanns Via Sobria i villan på Hörningsnäsvägen. Det kom till vad man skulle kalla konfrontation.
Länkarna på Hörningsnäsvägen ville inte möta socialsekreterare i dörren. Och socialkontoret ville själva disponera villan. Det hela slutade med att Sällskapet ensamma skulle disponera den, vilket de gjort sedan dess.
Dagens Sällskap ett levande Sällskap
Sällskapet Länkarna har under de år som förflutit ändrat karaktär vid flera tillfällen. Under de första åren hade man möten och sammankomster och i viss grad uppsökande verksamhet. Under den tid som Edboprojektet varade försökte man att arbeta socialt utan att lyckas i någon större omfattning. Detta var till stor del beroende på den motsättning som fanns mellan Länkarna å ena sidan och de sociala myndigheterna å den andra sidan. Detta till trots hade man boende i villan som låg på Hörningsnäsvägen 13. Denna form av boende har i alla tider varit arbetsam och betungande för de idéella krafter som haft att sköta det hela.
Efter att detta hade avslutats och villan återgått till kommunen övergick verksamheten till att vara ”Länkaktig” i allt högre grad.
Under en period from till mitten av -90 talet tenderade Sällskapet bli ett resande Sällskap. Ingen skugga över detta, men det var dessvärre lite för mycket av resande och allt mindre av s.k. Länkarbete. Det gick så långt att Sällskapet i allt högre grad ifrågasättas.
Ryktesvis sas det att kommunen övervägde att använda villan till annat ändamål. Vid samma tidpunkt kom nya medlemmar till Sällskapet och skapade en nytändning av hela verksamheten. Det har betytt att Sällskapet fått den roll som den alltid skulle ha, ett komplement till de sociala myndigheterna. En ”närande” del i stället för som tidigare en ”tärande”. Detta kan låta som ett klander på de som tidigare drivit Sällskapet. Dessvärre måste detta sägas för att bilden av Sällskapet skall bli rättvis och sann. Efter den nytändning som kom -95 har verksamheten byggts upp på information och det har då gällt framförallt skolor och sjukhus, företrädesvis Huddinge sjukhus.
Den interna informationen har inte heller försummats. Med mycket möda har Sällskapet lyckats få i ordning snickeriet på Sällskapet och andra aktiviteter som har lockat medlemmar till lokalen.
Man kan lugnt säga att det ser ljust ut för framtiden. Den finns en vilja som skall räcka länge.
Nils Jönsson